belowfifty

Magen är platt. Helt platt och slät, och något brunbränd efter timmars hårt pressande i solen. Inte ens när jag har ätit putar magen utåt, helt platt är den. Den är så fin, lilla magen och jag känner mig så himla snygg! Jag är så stolt över att jag har fått bort alla veck och allt mini-put. Helt platt!
Vågen visar 47,8. Och jag är nöjd med det. Går det utför nu?

Jag brukar alltid vara sugen på kaffe när jag vaknar. Mitt morgonkaffe. Men idag vaknade jag och var inte sugen på någonting, och egentligen fann jag inte heller någon mening med att gå upp. Prinsen är arg på någon, och jag vet inte vem. Det kan lika gärna vara mig som vem som helst. Det gör mig rädd, för jag vet inte vad som har hänt.
Min mage har försvunnit och vågen visade ynka 49 idag och jag vill bara slå slå slå hårt i väggen för att bli av med frustrationen och rädslan jag känner just nu. När ska jag någonsin släppa denna jävla konstanta rädslan?

Det är som prinsen säger; så länge jag äter frukost lunch och middag så håller jag min hälsa där den ska och hjärnspökena på avstånd. Det är ju bara det att ibland missar man lunch, hur man än gör. Idag var en sån dag och jag exploderade just i tårar för att jag plötsligt inte längre dög. Jag måste hålla på rutiner, även om det känns som att det kommer ta över mitt liv då. Fan ta livet.

I morgon ska jag tillbaka till skolsköterskan. Det där, för mig, viktiga kilot hoppas jag har trillat på plats, annars kommer det bli svårt för mig att hantera tror jag. När det känns som att jag är över femtio så vore det ju trevligt om jag var det på riktigt också.