En ny botten.
Mitt dagliga stöd från Prinsen har försvunnit. Jag har sårat honom och han behöver tid och space nu har han sagt. Det senaste han sa angående mina problem var att det var bra att jag har slutat dricka kaffe. Han till och med tittade mig i ögonen när han sa det, och att det förmodligen kommer att hjälpa.
Men det har det nog inte gjort, för jag har nått en ny bottenvikt. Trots frukost, lunch och middag igår, plus en varm macka med min bror på kvällen, så visar vågen till mina demoners lycka 47,2. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men just nu känns det som bomull i kroppen, mjukt och skönt och det är lååångt kvar till 50.
Smäll i huvudet.
Mitt hjärta hoppade över några slag och jag tänkte att det inte kunde vara sant. Jag låtsades att jag skulle gå på toaletten, men istället testade jag om vågen verkligen var trasig, och det var den.
Helvete. Jag kan ju inte be mamma köpa en ny våg, för "jag använder ju inte den" i och med att det var en av överenskommelserna med skolsköterskan, att jag inte skulle väga mig. Men jag GÖR ju faktiskt det, varje dag.
Jag har riktigt jävla ångest nu. När jag inte kan hålla koll på vikten, hur fan ska jag våga äta någonting? Vad fan ska jag göra nu?
Riktigt jävla dumt.
Panik och idioti.
Den här helgen har jag varit hos Prinsen nästan hela tiden, och det har inte gett mig någon tid att ställa mig på vågen. Men ikväll gjorde jag det och den visade 49,1. Inte ens ett kilo till 50 och paniken slog mig. Jag gick in på mitt rum och grät okontrollerat i en halvtimme. Mamma och pappa tittade på fotbollen och ingen av syskonen var hemma, så ingen kunde märka mig, tack och lov. Trycket över bröstet gjorde det svårt att andas och jag ville egentligen bara skära upp handlederna för att slippa den psykiska plågan.
Jag gick till macken och köpte redbull. Inte ens sockerfri, för jag pressar mig själv nu. Riktigt dumt i och med att jag inte har nåt yttre stöd, inväntar svar på idiotin inom 24 timmar.
Jävla stolthet.
Magen är platt. Helt platt och slät, och något brunbränd efter timmars hårt pressande i solen. Inte ens när jag har ätit putar magen utåt, helt platt är den. Den är så fin, lilla magen och jag känner mig så himla snygg! Jag är så stolt över att jag har fått bort alla veck och allt mini-put. Helt platt!
Vågen visar 47,8. Och jag är nöjd med det. Går det utför nu?
Det går bara neråt.
Jag brukar alltid vara sugen på kaffe när jag vaknar. Mitt morgonkaffe. Men idag vaknade jag och var inte sugen på någonting, och egentligen fann jag inte heller någon mening med att gå upp. Prinsen är arg på någon, och jag vet inte vem. Det kan lika gärna vara mig som vem som helst. Det gör mig rädd, för jag vet inte vad som har hänt.
Min mage har försvunnit och vågen visade ynka 49 idag och jag vill bara slå slå slå hårt i väggen för att bli av med frustrationen och rädslan jag känner just nu. När ska jag någonsin släppa denna jävla konstanta rädslan?
Måste hålla rutinerna.
Det är som prinsen säger; så länge jag äter frukost lunch och middag så håller jag min hälsa där den ska och hjärnspökena på avstånd. Det är ju bara det att ibland missar man lunch, hur man än gör. Idag var en sån dag och jag exploderade just i tårar för att jag plötsligt inte längre dög. Jag måste hålla på rutiner, även om det känns som att det kommer ta över mitt liv då. Fan ta livet.
Lite vinna eller försvinna.
I morgon ska jag tillbaka till skolsköterskan. Det där, för mig, viktiga kilot hoppas jag har trillat på plats, annars kommer det bli svårt för mig att hantera tror jag. När det känns som att jag är över femtio så vore det ju trevligt om jag var det på riktigt också.
Duktigt slagen i ansiktet.
Fick en ordentlig smäll på käften av siffrorna idag. I en och en halv månad har jag hållt mig undan vågen och på så sätt inte hängt upp mig på nummer. Det har gjort att jag har lärt mig att jag mår bättre av att äta, för jag blir faktiskt gladare, och inte lika ledsen på prinsen alltid. Jag trodde att jag hade gått upp nåt kilo i alla fall, för det kändes verkligen som att jag var över femtio. Men idag hos skolsköterskan visade den äckliga vågen precis samma siffra som senast. 49. Jag blev så lack.
När ska jag sluta vara siffrornas bitch?
Vad är det som händer?
Alla lär sig väl någon gång.
Idag när mamma kom hem från jobbet så stod hon vid sin dator i vanlig ordning. Jag satt vid köksbordet och tittade igenom reklamen och såg mat. Då sa jag, spontant utan baktanke att jag var hungrig. Då vände sig mamma om och började fråga ut mig om jag hade ätit och vad jag hade ätit under dagen. Det är inte så jag vill ha det! Jag ska väl för tusan kunna säga att jag är hungrig utan att folk ska tro att jag har struntat i maten!? Jag var bara hungrig som vilken annan människa som helst. Herregud.
Det ska gå.
Jag har en vän som trillade i den här skiten långt innan jag gjorde det. En vän som jag har stöttat och hjälpt medan jag har glömt mig själv. Hon har varit ovetandes om mina problem fram till denna helgen då hon med menande blick sa att jag inte var så smal senast vi sågs. Nu är jag bara så rädd att hon ska börja bry sig mer om mig än om sig själv. För jag har sett hur långt det gick för henne ett tag, och det är direkt farligt för henne att börja ta någon annan under sin vinge. Vi behöver stöd båda två, men jag tror inte att vi kan stötta varandra. Det är så lätt att glömma sin egen sjukdom när man tänker på den andras. Omedvetet blir det en äcklig kamp om vem som är värst. Hur sjukt är inte det?
Nionde i rad.
Snart äter jag mitt tredje mål för dagen, för nionde gången i sträck. Jag har alltså klarat av att äta alla de viktiga målen varje dag i nästan en och en halv vecka och idag har ångesten legat lite på lur, men inte exploderat. Visst att jag inte äter mycket varje måltid, men prinsen sa "det är inte att du äter lite som är problemet. Det som är farligt för dig är att hoppa över måltider." Så jag försöker att inte göra det.
Magen börjar hitta tillbaka. Prinsen gillar det, och jag gör mitt yttersta för att inte hata det. Just nu går det rätt bra.
Nu kämpar jag.
Åtta dagar. Mer än en vecka. Galen ångest men ändå ett glatt humör. Jag tar mig sakta men säkert ur skiten. Jag är så trött på att hata mig själv. Nu ska jag upp över femtio.
Idiot. Jävla idiot.
Idag ställer jag mig själv frågan:
"Vill jag vara lycklig, eller vill jag vara smal?"
Jag har märkt att man tydligen inte kan vara båda i det här samhället. Det har en "vän" till mig berättat väldigt tydligt för mig. Pucko.
Med en blick som menade allvar.
Igår när jag och prinsen skulle äta blev det så himla jobbigt. Jag verkligen älskar hans mammas köttfärssås och spaghetti, men något i mitt huvud sa att jag inte fick. Jag gjorde verkligen allt för att inte lyssna, och den lilla portion jag lade upp på tallriken gick faktiskt ner, men efteråt hade jag sådan fruktansvärd ångest att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Jag fick en ångestattack och ville bara riva och slita i mig själv och hade inte han varit där med sin starka famn så hade det funnit fler märken på min arm än de två efter mina naglar... Han är så viktig för mig! Min fina prins. Han får mig att känna mig stark även när jag är som svagast, och när jag hade lugnat ner mig tog han mina händer och sa: nu väger du dig inte förrän du ska tillbaka till skolsköterskan, okej!? Och den blicken som han hade spännt i mina ögon menade allvar. Jag ska inte väga mig förrän på fredag. Och fram till dess ska jag inte lyssna på mina hjärnspöken heller. Så gott det går. För jag vill inte höra dem längre.
Hjärnspöken.
I fyra dagar har jag nu ätit alla mål mat och mycket varje måltid. De första två dagarna gick bra, men nu har ångesten kommit ikapp mig. Jag vill lägga mig ner mitt på gatan och bara skrika. Det finns någonting inuti mig som säger att jag inte är värd det jag äter. Det börjar bli jobbigt nu, men jag ska hålla ut. Jag ska klara det.
Mamma och pappa vet. Jag berättade för dem för fem dagar sedan. Det blev ett kaos jag inte hade räknat med, men förmodligen var det väl grundat på rädslan de känner, antar jag. De vet ju inte vad som pågår i mitt huvud. Det vet ju knappt jag heller...
Det gör så ont att erkänna. Mest för sig själv.
Hur gör jag nu? Jag KAN inte bara börja äta som om ingenting, jag KAN inte ignorera de tankar och tvång jag känner, jag KAN inte strunta i faktumet att jag inte vill gå upp i vikt. Så hur gör jag? Hur fan ska jag göra? Jag har ingen aning.
Jag har kommit på att jag vill berätta för mamma. Mest för att hon ska förstå varför jag inte vill sitta med när hela familjen äter tillsammans, för då blir det så himla mycket mat framför mig på en och samma gång och då äcklas jag så mycket att jag äter mindre än vad jag hade gjort om det bara var jag och mamma som åt, till exempel. Men är det okej att berättat detta för henne? Hon har ju annat att tänka på, mina syskon, sitt jobb och så vidare. Är det min rätt att lägga mina problem på hennes axlar också? Och NÄR är i så fall ett bra tillfälle att berätta detta för henne? Och hur fan ska jag säga? "Du, mamma... Jag har matproblem och väger så lite att det börjar bli farligt för min hälsa." Jag menar, så kan jag ju inte göra.
Trubbel i hjärnkontoret.
Att ha två arbetsgivare som båda går på dieter gör det svårt att tänka rätt. Det är så himla lätt att tänka att om de gör så så är det okej för mig också. Jag äter ju lunch med dem varje gång jag jobbar, och jag märker på mig själv hur jag ser upp till deras "dietande", hur det för dem är okej att bara dricka shakes till varje måltid, eller hoppa över lunchen och bara ta en kopp grönt te. Jag vet att de har andra förutsättningar, men varför får de och inte jag?
Jag vet att jag tänker fel.
Jag önskar att prinsen var här. Han som får mig att glömma mina problem, han som får verbet äta att tappa den äckliga klangen, han som får mig att tycka att det är okej att äta pizza tre dagar i rad och han som redan innan jag hade berättat om min ätstörning hade börjat hjälpa mig. Det krävs en fantastisk människa för att göra något sånt, och han gör det utan att säga någonting. Han har aldrig tagit upp det, men han lyssnar när jag vill prata om det och säger bara bra saker. Och så hjälper han, utan att jag behöver be om det. Och den här människan är min prins, min pojkvän. Jag är världens lyckligaste olycka.
