belowfifty

Fick en ordentlig smäll på käften av siffrorna idag. I en och en halv månad har jag hållt mig undan vågen och på så sätt inte hängt upp mig på nummer. Det har gjort att jag har lärt mig att jag mår bättre av att äta, för jag blir faktiskt gladare, och inte lika ledsen på prinsen alltid. Jag trodde att jag hade gått upp nåt kilo i alla fall, för det kändes verkligen som att jag var över femtio. Men idag hos skolsköterskan visade den äckliga vågen precis samma siffra som senast. 49. Jag blev så lack.
När ska jag sluta vara siffrornas bitch?

Idag när mamma kom hem från jobbet så stod hon vid sin dator i vanlig ordning. Jag satt vid köksbordet och tittade igenom reklamen och såg mat. Då sa jag, spontant utan baktanke att jag var hungrig. Då vände sig mamma om och började fråga ut mig om jag hade ätit och vad jag hade ätit under dagen. Det är inte så jag vill ha det! Jag ska väl för tusan kunna säga att jag är hungrig utan att folk ska tro att jag har struntat i maten!? Jag var bara hungrig som vilken annan människa som helst. Herregud.

Jag har en vän som trillade i den här skiten långt innan jag gjorde det. En vän som jag har stöttat och hjälpt medan jag har glömt mig själv. Hon har varit ovetandes om mina problem fram till denna helgen då hon med menande blick sa att jag inte var så smal senast vi sågs. Nu är jag bara så rädd att hon ska börja bry sig mer om mig än om sig själv. För jag har sett hur långt det gick för henne ett tag, och det är direkt farligt för henne att börja ta någon annan under sin vinge. Vi behöver stöd båda två, men jag tror inte att vi kan stötta varandra. Det är så lätt att glömma sin egen sjukdom när man tänker på den andras. Omedvetet blir det en äcklig kamp om vem som är värst. Hur sjukt är inte det?

Snart äter jag mitt tredje mål för dagen, för nionde gången i sträck. Jag har alltså klarat av att äta alla de viktiga målen varje dag i nästan en och en halv vecka och idag har ångesten legat lite på lur, men inte exploderat. Visst att jag inte äter mycket varje måltid, men prinsen sa "det är inte att du äter lite som är problemet. Det som är farligt för dig är att hoppa över måltider." Så jag försöker att inte göra det.

Magen börjar hitta tillbaka. Prinsen gillar det, och jag gör mitt yttersta för att inte hata det. Just nu går det rätt bra.

Åtta dagar. Mer än en vecka. Galen ångest men ändå ett glatt humör. Jag tar mig sakta men säkert ur skiten. Jag är så trött på att hata mig själv. Nu ska jag upp över femtio.