Radera, eliminera och förgöra.
Jag har ätit en halv cantalope melon idag, och druckit massor av kaffe. Ingen har varit hemma så ingen har märkt att jag inte har ätit. Känner mig så bra, men nu är familjen hemma och det vankas kvällsmat. Panik.
Det finns en person som jag är rädd för att visa mitt riktiga jag för. Måste dölja detta, för det kommer inte vara välkommet. Men kommer jag kunna? Ångest, panik och tryck över bröstet.
Mitt hjärta skriker efter dig.
He said "you are fine". And I could do nothing but to trust him, because I loved him more than myself. Still do.
Så duktig på att känna fel.
På jobbet. Åt upp. Slut. Ångest.
Det ballar ur nu, jag behöver prinsen. Men han är inte min. Jag förlorade mitt enda ljus.
Ett nytt slut.
Saknad kontroll.
Jag är i sommarstugan och här finns ingen våg. Jag har ständig panik och håller på att knäcka mig själv med undanflykter för att slippa äta. Tack och lov att min familj är här.
Är detta jag ens värt ett liv?
Jag skakar okontrollerat som att jag fryser, men det gör jag nog egentligen inte. Jag har bara inte ätit vad jag ska eller tagit hand om mig själv på något sätt. Idag har varit en riktigt dålig dag. Fem köttbullar och några makaroner. Sju koppar kaffe och två koppar te. Ett glas vatten. Ett skärsår. Och precis tog jag ett gäng piller som jag inte riktigt vet vad de gör med min kropp mer än att jag snart somnar. Jag vet inte längre vem jag är, jag tittar på bilder från 2010 och jämför med min spegelbild och jag ser inte en enda likhet förutom leverfläcken på min högra kind. Mina ögon var tillochmed blåare förr. Jag är så tunn att jag inte ens kan skriva det här, där ingen vet vem jag är. Min enda önskan är att det skulle vara okej för mig att be Prinsen vara här och hålla om ett trasigt jag. Men jag har sumpat den chansen.
En ny botten.
Mitt dagliga stöd från Prinsen har försvunnit. Jag har sårat honom och han behöver tid och space nu har han sagt. Det senaste han sa angående mina problem var att det var bra att jag har slutat dricka kaffe. Han till och med tittade mig i ögonen när han sa det, och att det förmodligen kommer att hjälpa.
Men det har det nog inte gjort, för jag har nått en ny bottenvikt. Trots frukost, lunch och middag igår, plus en varm macka med min bror på kvällen, så visar vågen till mina demoners lycka 47,2. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men just nu känns det som bomull i kroppen, mjukt och skönt och det är lååångt kvar till 50.
Jag försvinner i mina kläder.
Alla mina kläder förutom ett set underkläder, ett par jeans, en klänning och några par trosor är förstora för mig. Vet ni hur äckligt jobbigt det är att känna sig snygg då?
Penicillinhelvete.
Jag mår illa, jag har ont i huvudet och har konstiga skakningar i kroppen. Allt står på bipacksedeln till min jävla penicillin. Där står även viktminskning, och jag antar att det är en följd av illamåendet då jag inte kan äta någonting. Skakningarna gör att jag verkligen inte orkar varken springa eller powerwalka, F to the U to the C to the K. Vågen funkar igen, och den gör mig nöjd. 47,8 visade den idag efter det som skulle föreställa min lunch. Jag åker till stugan snart och där blir det mycket strandhäng, så magen får för fan hålla sig platt.
Nu jävlar.
Igår gick jag emot alla reglers regel. Jag fick panik på grund av att inte vågen fungerade så jag drog på mig löparskorna och stack ut. Nu ska mina lår försvinna, nu jävlar ska dom komma ännu längre isär.
Smäll i huvudet.
Mitt hjärta hoppade över några slag och jag tänkte att det inte kunde vara sant. Jag låtsades att jag skulle gå på toaletten, men istället testade jag om vågen verkligen var trasig, och det var den.
Helvete. Jag kan ju inte be mamma köpa en ny våg, för "jag använder ju inte den" i och med att det var en av överenskommelserna med skolsköterskan, att jag inte skulle väga mig. Men jag GÖR ju faktiskt det, varje dag.
Jag har riktigt jävla ångest nu. När jag inte kan hålla koll på vikten, hur fan ska jag våga äta någonting? Vad fan ska jag göra nu?
Riktigt jävla dumt.
Panik och idioti.
Den här helgen har jag varit hos Prinsen nästan hela tiden, och det har inte gett mig någon tid att ställa mig på vågen. Men ikväll gjorde jag det och den visade 49,1. Inte ens ett kilo till 50 och paniken slog mig. Jag gick in på mitt rum och grät okontrollerat i en halvtimme. Mamma och pappa tittade på fotbollen och ingen av syskonen var hemma, så ingen kunde märka mig, tack och lov. Trycket över bröstet gjorde det svårt att andas och jag ville egentligen bara skära upp handlederna för att slippa den psykiska plågan.
Jag gick till macken och köpte redbull. Inte ens sockerfri, för jag pressar mig själv nu. Riktigt dumt i och med att jag inte har nåt yttre stöd, inväntar svar på idiotin inom 24 timmar.
Jävla stolthet.
Magen är platt. Helt platt och slät, och något brunbränd efter timmars hårt pressande i solen. Inte ens när jag har ätit putar magen utåt, helt platt är den. Den är så fin, lilla magen och jag känner mig så himla snygg! Jag är så stolt över att jag har fått bort alla veck och allt mini-put. Helt platt!
Vågen visar 47,8. Och jag är nöjd med det. Går det utför nu?
Det går bara neråt.
Jag brukar alltid vara sugen på kaffe när jag vaknar. Mitt morgonkaffe. Men idag vaknade jag och var inte sugen på någonting, och egentligen fann jag inte heller någon mening med att gå upp. Prinsen är arg på någon, och jag vet inte vem. Det kan lika gärna vara mig som vem som helst. Det gör mig rädd, för jag vet inte vad som har hänt.
Min mage har försvunnit och vågen visade ynka 49 idag och jag vill bara slå slå slå hårt i väggen för att bli av med frustrationen och rädslan jag känner just nu. När ska jag någonsin släppa denna jävla konstanta rädslan?
