Idiot. Jävla idiot.
Idag ställer jag mig själv frågan:
"Vill jag vara lycklig, eller vill jag vara smal?"
Jag har märkt att man tydligen inte kan vara båda i det här samhället. Det har en "vän" till mig berättat väldigt tydligt för mig. Pucko.
Med en blick som menade allvar.
Igår när jag och prinsen skulle äta blev det så himla jobbigt. Jag verkligen älskar hans mammas köttfärssås och spaghetti, men något i mitt huvud sa att jag inte fick. Jag gjorde verkligen allt för att inte lyssna, och den lilla portion jag lade upp på tallriken gick faktiskt ner, men efteråt hade jag sådan fruktansvärd ångest att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Jag fick en ångestattack och ville bara riva och slita i mig själv och hade inte han varit där med sin starka famn så hade det funnit fler märken på min arm än de två efter mina naglar... Han är så viktig för mig! Min fina prins. Han får mig att känna mig stark även när jag är som svagast, och när jag hade lugnat ner mig tog han mina händer och sa: nu väger du dig inte förrän du ska tillbaka till skolsköterskan, okej!? Och den blicken som han hade spännt i mina ögon menade allvar. Jag ska inte väga mig förrän på fredag. Och fram till dess ska jag inte lyssna på mina hjärnspöken heller. Så gott det går. För jag vill inte höra dem längre.
Hjärnspöken.
I fyra dagar har jag nu ätit alla mål mat och mycket varje måltid. De första två dagarna gick bra, men nu har ångesten kommit ikapp mig. Jag vill lägga mig ner mitt på gatan och bara skrika. Det finns någonting inuti mig som säger att jag inte är värd det jag äter. Det börjar bli jobbigt nu, men jag ska hålla ut. Jag ska klara det.
Mamma och pappa vet. Jag berättade för dem för fem dagar sedan. Det blev ett kaos jag inte hade räknat med, men förmodligen var det väl grundat på rädslan de känner, antar jag. De vet ju inte vad som pågår i mitt huvud. Det vet ju knappt jag heller...
Det gör så ont att erkänna. Mest för sig själv.
Hur gör jag nu? Jag KAN inte bara börja äta som om ingenting, jag KAN inte ignorera de tankar och tvång jag känner, jag KAN inte strunta i faktumet att jag inte vill gå upp i vikt. Så hur gör jag? Hur fan ska jag göra? Jag har ingen aning.
Jag har kommit på att jag vill berätta för mamma. Mest för att hon ska förstå varför jag inte vill sitta med när hela familjen äter tillsammans, för då blir det så himla mycket mat framför mig på en och samma gång och då äcklas jag så mycket att jag äter mindre än vad jag hade gjort om det bara var jag och mamma som åt, till exempel. Men är det okej att berättat detta för henne? Hon har ju annat att tänka på, mina syskon, sitt jobb och så vidare. Är det min rätt att lägga mina problem på hennes axlar också? Och NÄR är i så fall ett bra tillfälle att berätta detta för henne? Och hur fan ska jag säga? "Du, mamma... Jag har matproblem och väger så lite att det börjar bli farligt för min hälsa." Jag menar, så kan jag ju inte göra.
Trubbel i hjärnkontoret.
Att ha två arbetsgivare som båda går på dieter gör det svårt att tänka rätt. Det är så himla lätt att tänka att om de gör så så är det okej för mig också. Jag äter ju lunch med dem varje gång jag jobbar, och jag märker på mig själv hur jag ser upp till deras "dietande", hur det för dem är okej att bara dricka shakes till varje måltid, eller hoppa över lunchen och bara ta en kopp grönt te. Jag vet att de har andra förutsättningar, men varför får de och inte jag?
Jag vet att jag tänker fel.
Jag önskar att prinsen var här. Han som får mig att glömma mina problem, han som får verbet äta att tappa den äckliga klangen, han som får mig att tycka att det är okej att äta pizza tre dagar i rad och han som redan innan jag hade berättat om min ätstörning hade börjat hjälpa mig. Det krävs en fantastisk människa för att göra något sånt, och han gör det utan att säga någonting. Han har aldrig tagit upp det, men han lyssnar när jag vill prata om det och säger bara bra saker. Och så hjälper han, utan att jag behöver be om det. Och den här människan är min prins, min pojkvän. Jag är världens lyckligaste olycka.
Det blir lättare och lättare att göra det svårt.
Vi slutade tidigt och jag stack hem direkt då tröttheten slagit till rätt hårt. När jag kom hem vid halv 12 däckade jag direkt och sov till 2. Därefter har jag pillat lite med skolarbeten och lyssnat på massor med musik. Men jag har inte ätit. För det blir lättare och lättare att skippa lunchen. Och ju fler gånger jag gör det, blir det ännu enklare. I och med att jag inte har samma personer omkring mig 24/7 så finns det ingen som kan hålla koll på när och vad jag äter, så det är lätt att ljuga. Och skitdumt. Men det är enkelt.
En bästa vän.
Idag var hon sådär jättebra som bara hon kan vara igen. Jag har halkat efter i skolan på grund av mina monster i huvudet, prioriterat att försöka vara glad istället för skolarbete. Men nu har jag i alla fall kommit på att jag vill ha ett slutbetyg och utan det jag har halkat efter i så kommer det inte att hända. Så idag sa hon till mig, med en blick som grävde djupare än en slaktarkniv, att jag måste ta tag i det. Om jag så måste bli sparkad i röven varje dag så vill jag aldrig byta bort hennes sparkar. Min klippa i vardagen.
Det här är jag.
Jag är 173 cm lång, och de tre senaste veckorna har vågen stått på 48.5 kg. Jag tycker att jag är jättefin såhär, men samtidigt vet jag att den vikten till min längd inte är ett dugg hälsosam. Jag var hos skolsköterskan idag, som så många gånger förr, och idag fick jag se min kurva för första gången. Jag förstod inte riktigt vad den visade, men skolsköterskan sa "Och såhär vill vi ju inte att det ska se ut, eller hur?" Så jag antar att det var dåligt.
Med detta vill jag säga hej, och välkomna vem som helst att följa min väg mot att vilja bli av med mina matproblem. För någonstans vill jag ju kunna njuta av mat precis som andra gör. Kanske.
