belowfifty

Varje gång jag måste berätta för någon att jag trasslar med maten så gör det så extremt ont i mig själv. Då blir det sanning och så himla verkligt. Jag vet att jag har ett problem, och att det har börjat bli ganska allvarligt, men när jag inte pratar om det så känns det som att det är lugnt, inget farligt. Men nu håller det tydligen på att bli det; farligt.

Hur gör jag nu? Jag KAN inte bara börja äta som om ingenting, jag KAN inte ignorera de tankar och tvång jag känner, jag KAN inte strunta i faktumet att jag inte vill gå upp i vikt. Så hur gör jag? Hur fan ska jag göra? Jag har ingen aning.

Jag har kommit på att jag vill berätta för mamma. Mest för att hon ska förstå varför jag inte vill sitta med när hela familjen äter tillsammans, för då blir det så himla mycket mat framför mig på en och samma gång och då äcklas jag så mycket att jag äter mindre än vad jag hade gjort om det bara var jag och mamma som åt, till exempel. Men är det okej att berättat detta för henne? Hon har ju annat att tänka på, mina syskon, sitt jobb och så vidare. Är det min rätt att lägga mina problem på hennes axlar också? Och NÄR är i så fall ett bra tillfälle att berätta detta för henne? Och hur fan ska jag säga? "Du, mamma... Jag har matproblem och väger så lite att det börjar bli farligt för min hälsa." Jag menar, så kan jag ju inte göra.