belowfifty

Idag har jag knappt ätit någonting. Jag har ätit alla mål, men sammanlagt blev de knappt en frukost. Just nu skakar jag som ett litet asplöv, och jag har konstaterat att mina jeans som jag köpte för tre månader sedan är en hel storlek för stora. Det blir att spana nya jeans i veckan, yes.

Jag önskar att prinsen var här. Han som får mig att glömma mina problem, han som får verbet äta att tappa den äckliga klangen, han som får mig att tycka att det är okej att äta pizza tre dagar i rad och han som redan innan jag hade berättat om min ätstörning hade börjat hjälpa mig. Det krävs en fantastisk människa för att göra något sånt, och han gör det utan att säga någonting. Han har aldrig tagit upp det, men han lyssnar när jag vill prata om det och säger bara bra saker. Och så hjälper han, utan att jag behöver be om det. Och den här människan är min prins, min pojkvän. Jag är världens lyckligaste olycka.