Med en blick som menade allvar.
Igår när jag och prinsen skulle äta blev det så himla jobbigt. Jag verkligen älskar hans mammas köttfärssås och spaghetti, men något i mitt huvud sa att jag inte fick. Jag gjorde verkligen allt för att inte lyssna, och den lilla portion jag lade upp på tallriken gick faktiskt ner, men efteråt hade jag sådan fruktansvärd ångest att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Jag fick en ångestattack och ville bara riva och slita i mig själv och hade inte han varit där med sin starka famn så hade det funnit fler märken på min arm än de två efter mina naglar... Han är så viktig för mig! Min fina prins. Han får mig att känna mig stark även när jag är som svagast, och när jag hade lugnat ner mig tog han mina händer och sa: nu väger du dig inte förrän du ska tillbaka till skolsköterskan, okej!? Och den blicken som han hade spännt i mina ögon menade allvar. Jag ska inte väga mig förrän på fredag. Och fram till dess ska jag inte lyssna på mina hjärnspöken heller. Så gott det går. För jag vill inte höra dem längre.
